Ibland så blir det automatisk att man tänker tillbaka
på allt man har varit med om, utan att det är medvetet.
Man kanske mår hur bra som helst, men sen helt plötsligt
så tappar man allt.
Man liksom försvinner iväg nån helt annanstans.
In i en helt annan värd, en annan dimension.
Alla minnen tar över, och man kan inte komma tillbaka
till mänskligheten
förrän man har tryckt ner sig riktigt ordentligt och kanske till och med fått en ångestattack.
I den andra dimensionen så är det helt bäcksvart.
Där blir man påmind om allt hemsk som livet har att erbjuda,
och det som livet förr har erbjutit.
Solen bara försvinner
mörkret tar över allt
kryper sig in under huden, och får en att vilja skära sönder hela kroppen
för att det ska komma ut ..
Men det spelar faktiskt ingen roll hur mycket man än skär.
Mörkret är fortfarande kvar
innanför huden, och skrapar mot alla ådror som kritor mot en svart tavla.
När man väl fått den där ångestattacken
som man faktiskt väntat på, så försvinner mörkret sakta men säkert.

Jag vill bara skrika ur mig allting
för jag är nära
att få panik.
Jag orkar inte leva med alla dessa
demoner som normala kallar
känslor.
Känslor är smärtsamma.
Och jag klarar inte av dem.

~Det blir för mycket för lilla jag

*